Stackhults Rör

Ett rostigt yttre

Naturen tar tillbaka

Ni som känner mig vet att jag gillar grejer, gärna grejer i ett slags förfall, med patina, rost helt enkelt.
Jag har alltid tyckt att det är något vackert i processen när naturen tar tillbaka sitt, när den visar sin kraft. Som på övergivna hus, platser där det varit en verksamhet men som övergivits och där naturen tar tillbaka sitt revir, liksom käkar upp det vi människor försökt skapa, visar oss att det vi sysslar med bara är en parentes. Eller där vi gjort ett ingrepp i naturen och den sen bara väntar tills vi ger upp. Därför att naturen alltid vinner.
Rostiga grejer är vackert. Som armeringsjärn som blivit rostbruna men som fortfarande har kvar sin styrka och funktion och är fullt användbara trots att de ser ut som skit.
Lite som med oss människor. Att det är det inre som räknas. Inte bara ytan. Att lite rost inte spelar någon roll. Lite som jag ?

Gomåndag på er!